nu är jag färdig här, nyduschad och redo att cykla till jobbet om en stund. tränade crosstrainer i typ en timma sen styrketränade jag lite.

när man står där och trampar i crosstrainer så ploppar det 1000 tankar upp i huvudet fast man försöker anstränga sig av att njuta av musiken som är på. ibland går det ibland inte. när jag tänker tillbaka så hugger det till i hjärtat och mina ögon blir tårfyllda. att vara lycklig betyder mycket för mig men senast jag var lycklig, ja det var längesen sist. visst jag är glad emellanåt men bara halvt inte hel. man ska inte tänka på det förflutna har jag lärt mig, man ska ju blicka framåt. nya målsättningar i livet. men jag känner mig själv, det kommer ta tid. väldigt lång tid!
jag har försökt jobba med mig själv sen somras. men jag tror jag gör det på fel sätt. jag tränar varje dag nästan och sätter mig tillgänglig på jobbet nästan varje helg. allt detta för att glömma. men hur länge ska jag hålla på så här? det kommer ta slut på mig till slut. många säger lev livet nu, ut och festa, ut och res, du hittar säkert någon ny snart! någon ny???????? aldrig! hur ska jag hitta någon ny om jag fortfarande älskar honom? de säger att det är lättare att glömma honom om jag hittar någon ny. nej, jag känner mig själv. det hjälper mig inte. jag har ingen lust eller är ens intresserad av att desperat gå ut på krogen m.m bara för att hitta en ny. det skulle va orättvist mot mig själv och mot den så kallade nya. vet inte om det är fel av mig eller inte men jag lever på hoppet. hoppet om att vi ska hitta tillbaka till varandra igen. han gjorde mig lycklig. han gav mig en helt annan positiv syn på livet och han gav mig en underbar tro på framtiden. det finaste av allt är att han lärde mig att älska. jag fick uppleva kärlek. är det fel att tro på hoppet? 
det finns många par som hittat tillbaka till varandra, fått en ny kick i förhållandet och blivit mer kärare än nånsin. det finns andra par som bara bråkar bråkar gör slut blir ihop gör slut återigen och blir ihop osv. men dessa par är starka, tror på varandra och fixar problemen. jag vill inte tro och hoppas på oss ensam. man är ju två. vill man och vågar satsa och kämpa till 200% så fixar man det. kan inte han också försöka? ge oss en andra chans? 
jag vill inte att ni läsare ska tro att jag tycker synd om mig själv. gör inte det. men ibland så blir det så. jag saknar bara att va mig själv. den glada och positiva jackie som lever livet och som ser allt positivt! 

va långt inlägget blev, var bara tvungen att skriva av mig. ibland orkar man inte hålla det inom sig själv eller prata med nån om detta. ha de bra nu alla! jag ska iaf ta en dag i taget =)